Etiketter

,

Ingo

Ja,som 3-4-åring satt även jag i en bil och lyssnade på radioreferatet från Madison Square Garden,eller var det var.

Mamma,pappa och jag i en Volvo PV i Linköpings sjukhuspark,precis utanför där vi bodde på den tiden.

Enligt mamma var även familjen Sundin-Kiggi och Totte med i bilen.

Var finns de nu?

Flyttade till Saudiarabien-sedan till Deja,så till Palma och nu har det gått många år sen vi avhörde dem.

I den textlösa ”artikeln” strax innan det här har jag haittat sonen Calle på Internet,numera verksam i Nybro tydligen.

Åter till Ingemar.

I efterhand är jag glad åt att jag minns den stunden,men mitt starkaste minne av Ingo är ett helt annat.

Min mamma fyllde 40 år i Lidköping.

Man hade hyrt Odd Fellow-lokalen i Lidköping,och det var en stor fest de hande,mina då inte så gamla föräldrar,mycket yngre än jag är nu.

De hade med sig sina tre ohängda söner,då 20,18 och 17 år gamla,och i ovana kostymer.

Det var mycket folk,från alla hörn av landet,däribland många från Stockholm varifrån pappa kom .

En av mammas bästa väninnor var från Göteborg,Rigmor Bjärnefors hette hon.Stavas det Bjernefors?

Hon jobbade på Kullenbergs Fastighetsförvaltning,och var den som fixade bostad åt mig i Göteborg när jag flyttade dit 4 år efter det kalas jag nu återvänder till.

Rigmor var ensamstående med ett par barn,då maken avlidit några åt tidigare.

Vid tiden för mammas 40-årskalas,var hon vän med  Ingemar Johansson,och till Selander-ungarnas stolthet skulle han följa med som kavaljer.

Nå,festen började,vi dansade med tanterna och hade allmänt roligt.

Givetvis satte vi oss bredvid Ingo och tjatade,och han var väl rätt van.

De yngre bröderna gick ut och tog lite luft,och det bar sig inte bättre än att de strosade den korta biten till Nya Stadens Torg,där det alltid drällde av raggare en fredag kväll.

Stärkta av såväl skarpa brygder,som det faktum att den förre tungviktmästaren befann sig i föräldrarnas festlokal,glömde bröderna helt av den återhållsamma  attityd  som bör prägla en kostymklädd ynglings uppförande en fredagskväll på torget.

Den opassande attityden retade upp den motorburna ungdomen,och bröderna fick slå till hastig reträtt de 2-300metrarna till festlokalen.

Raggarna,ledda av legendaren Björnligeledaren,tillika kallad Björnis,stannade eftersinnande till när de såg att de fega bröderna flytt in i en festlokal de flesta inte bevistat.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4300530.ab

Om det förekom ett hastigt rådslag dem emellan vet jag inte,men jag hade uppmärksammat situationen och bönade en ovillig gammal tungviktsmästare att hjälpa de hotade bröderna.Under tiden hade de motorburna börjat fylla entrén,där de stoppades av ett par robusta gäster,som jag minns det ledda av den tidigare sjöofficeren Lennart Kollberg.

Situationen var klart kritisk,då Ingo till slut släppte whiskygroggen(ja,jag tror att man drack med Ginger Ale på den tiden)och banade sig fram mellan de uppskärrade gästerna och fram till Björnis.

-” Hur var det här då?”

Den korta meningen hade en effekt som man kan tänaka sig att en grisfösare har på en ovillig travhäst.
Björnis och gänget(av vilka jag kände,och förhoppningsvis ännu känner)stelnade till,tappade målföret,och fick till slut fram-”Det är ju Ingo!”

Brödernas okloka tillmälen(var det raggarjävlar de hade sagt?)var helt bortglömda,och det övergick till ett spontant handskakande och vad vet jag,kanske nån hade en autografpenna med sig.

Den här historien fick en viss spridning,och återgavs i Nya Lidköpingstidningen ett par dagar senare under rubriken ”Pigge har hört”.

Kvällen fortsatte,de vid  gratisdrinkar  ovana bröderna dukade sakteliga under,efter att utsatt de galanta fruarna för diverse uppmärksamhet,och nästa dag var Ingo med vid den förmiddagssittning i vår stora trädgård som fortsatte festen.

Med stor tydlighet ihågkommer jag att den soliga lunchen inte passade mig särskilt väl-jag var opasslig och låg i skuggans verkvickelse i andra änden av trädgården.

Bättre fester hade nog inte Selanderfamiljen,och det är med stor sorg jag konstaterar att ännu en av festdeltagarna gått bort.

Hans följeslagerska Rigmor gick bort ett  par år senare,och min pappa 13 år senare.

Efter hans begravning har jag inte sett särskilt många av festdeltagarna,undantagandes Lidköpingsborna.

Alla män i den kretsen har gått bort,till stor sorg för de efterlevande hustrur som nu är min kära mors bästa väninnor.

Och för mig och vår familj.

Att jag senare har sett Ingo i löparsammanhang och annat,faller helt i glömska inför den här magiska kvällen i Lidköping 1975.