Etiketter

, ,

Ibland skakar grundvalarna ordentligt. Härom dagen skedde det igen.

Jag hade precis kommit ut från en förläsning på Pedagogen. Det hade handlat om ”Livets Väv”. Jag använder gärna vävande som metafor för att blanda idéer och människor, men här visade det just handla om vävning, företrädesvis peruansk. Min krisskrossfilosofi säger mig att man lär mest, när man förväntar minst så jag satt kvar på denna. På vägen ut träffade jag Vetenskapsfestivalens förträffliga Jennie Turner som tipsade mig om att vännen och hjärnforskaren Georg Kuhn hade en föreläsning i stora salen. Givetvis hängde jag på, delvis för att jag är intresserad, dels för att han är en oerhört pedagogisk föreläsare.

Jag missade halva, men det jag såg var väldigt bra. När jag stod och pratade med Georg och hans särbo (Berlin) såg jag en halvtrist typ stå och förbereda sin insats, i en 90-minuters, vad jag förmodade, mardrömsföreläsning med föga inspirerande titeln ”Digital Dementia.

Det visade sig vara Georgs vän, professor vid Ulms Universitet, så jag kunde av artighetsskäl inte avvika. Dessutom kom min fru och ville lyssna på nåt. Jag blev således kvar med den triste tysken.

Under de  nittio minuter på fredagskvällen som föreläsningen varade , satt jag som förhäxad. Manfred Spitser hade ett budskap som våra politiker borde tvingas att lyssna på. Det handlade om de vådor som ett överdrivet användande av digitala hjälpmedel innebär, främst för växande hjärnor. en sak jag inte visste, var att forskning visat på hur mycket empati man kan tappa genom att sitta för mycket vid datorn i stället för att ha riktiga sociala kontakter. Hur mycket använder våra vidriga våldsverkare i förorterna sina mobiler? Spegelneuronerna blir illa nyttjade av skärmar.

Fast det var en bisats som gjorde att allt klarnade för mig.

Även om Manfred betonade de första årens enorma betydelse för vår förmåga att lära oss. Att vara flerspråkig var en enorm fördel, jag kanske skriver separat om det.

Vad han sa sen var att nyfikenhet och det behov att stilla den med lärande betyder. Lärdomar är  synonymt med ett oerhört antal synapser mellan ett oerhört antal neuroner. Vid ett antal studier med modern avbildningsteknik i hjärnan har det säkerställts att lärande innebär flera kopplingar.

I förlängningen innebär det att en hjärna med flera kopplingar, bättre motstår de kommunikativa sammanbrott som oundvikligen uppstår vid sjukdomar.

Eller normalt åldrande.

Slutsatsen blir, för mitt vidkommande, väl medveten om att man brukar ta till sig det som stämmer bäst med det man redan trott. att man ska se till att skaffa på sig så mycket kopplingar mellan sina neuroner som bara är möjligt.

Kunskap är på nåt sätt alltid adekvat. Den minskar vådorna av hjärnsjukdomar, helt frånsett det nytta man alltid har av okunskap. Man är inte nörd om man så ägnar sig åt de mest udda ämnen,som man utifrån sett aldrig nånsin kan tänkas ha praktiskt nytta av. För man samlar på sig. Kunskap är en sorts , om inte vaccin, så ändå en broms mot degenerationsprocesser och hjärnras.

Så, om vi lägger in såväl fysisk träning som stimulerande och utmanande lärande, av vilken art det än är så hjälper det. om man dessutom gör det i stimulerande miljöer, och ihop med andra människor är det ännu bättre.

Om man sen äter någorlunda rätt, inte slarvar med sömnen, inte sitter för länge åt gången och som en sista knorr, engagerar sig för andra människor, så ser det riktigt bra ut.

Obligatorisk skola efter pension? Dyrt men vi lägger många miljarder på hjärnsjukdomar.

Är ni på? Jag ska göra ett försök, i alla fall. Jag gör en hel del rätt, men är svagare på sömn och kost.

Vad ska mitt nästa udda ämne bli?

P.S. Boken finns utgiven på 12 språk, tyvärr inte svenska och engelska.

God natt mina vänner