Etiketter

, ,

  
Pratade med en vän idag. Av nåt skäl kom fysiklektionerna i grundskolan upp på tapeten och vi enades om att ett mer pedagogiskt upplägg sannolikt hade förbättrat chansen att lära oss mer.

  
Sen såg jag att AIK leder Hockeyallsvenskan, men kände bara rutinglädje. Jag kan inte laget,känner inte tränaren eller nåt annan.

  
Strax efter visades några travbilder. Inte heller det ledde till engagemang. Har inte följt travet alls den senaste tiden och då tappar man snabbt intresset. Annat var det förr.

  
Plötsligt slog det mig att det alltid varit så för mig. Utan en pågående berättelse med kända figurer tappar jag känsla av sammanhang och mening. Med det följer sämre inlärning.

Det har alltid varit så. När det har fungerat har  ett brohuvud skapats innan.

Och när man tänker efter, är det nog så att man hellre följer det bekanta än nåt obekant.

Oavsett hur bra det är.

Träffade en advokat på AW förut. Han hade av slumpmässiga skäl blivit Gaisare i unga år. Sen dess hade han följt dem och ansåg trogenhet mot laget vara livsviktig.

  
Neotribalismen frodas. Inte av stupiditet eller omognad. Det är såna vi är helt enkelt.

  
Storytelling och Kasam alltså.

Och tänk ärligt efter vad vi följer på Facebook. Nog är det välkända marker vi trivs bäst på.

En plats i en hemtam historia med välkända aktörer och passande liturgi.

Det är det ramverk som alla söker och vill ha.

Alla. Vi kommer inte undan.