Etiketter

, , , , , , , ,

image

Med deadline i morgon fredag måste vi sätta innehåll, upplägg och titel på årets framträdande i Vetenskapsfestivalen 16 april.

Vi har fått ihop ett imponerande gäng som tar över stafettpinnen från förra året då temat var ”hjärnan-århundradets utmaning”.

  1. image

image

Några är kvar, Georg Kuhn, professorn och Kalle Selander,vår moderator.

Politikern David Lega ställer också upp, delvis som t.f ordförande i styrelsen för Idrotts och Föreningsförvaltningen.

De andra verkar i kulisserna och är lika viktiga.

Budskapet ger sig i och med valet av paneldeltagare. Det är känt vad de står för och alla har uttryckt sig i tal och skrift.

Jag återvänder till den imponerande truppen senare.

För att strukturera mig vill jag dela upp det här i tre delar.

Var befinner vi oss nu?

Vart vill vi komma?

Hur kommer vi dit?

Och vilka är komplikationerna?

Något som gick att förutse tidigt var hjärnforskningens genomslagskraft.

Fattar vi egentligen vilket personligt och politiskt sprängstoff den innehåller?

Vi har i panelen flera som ställt om sina livsgärningar efter att ha tagit till sig delar av forskningsrönen. De är uttolkarna, hjärnans avantgarde om ni vill.

De drivs av viljan att översätta och använda sig av hjärnforskningen för att göra gott. För folkhälsa och utbildning i de här fallen.

Vi har två politiker med oss, bägge kända i sitt engagemang för idrott och för en bättre värld.

Hur vävs de forskningsrön  som forskare och uttolkare redan på bred front, medialt påhejade gjort till tydliga budskap, in i en politisk och samhällelig kontext?

Hur påverkas utbildningsväsendet?

Hur påverkar det idrottsrörelsen när insikten att ”Livslångt idrottande ”är nåt helt annat än en pampig klyscha för att jaga in fler medlemmar i föreningarna för att stärka elitidrotten.

Här vill jag gärna stanna till.

I flera år har jag verkat i en dualistisk gråzon där folkhälsoargumenten använts som medel, inte mål. Inte på riktigt.

Här krävs en stor upplysningskampanj i idrotten. Det går utmärkt att väva ihop tesen om det livslånga idrottandet med elit och ungdomsidrott. Det tar inte resurser- det ger kraft. Och pengar. Och engagemang. Stoltheten att vara idrottare och ambassadör för nåt högre borde genomsyra hela idrottsrörelsen.

I ärlighetens namn måste nog en del rollbyten på strategiska positioner ske.

Det här är utmanande och pockar på stora förändringar. Sånt kan ses som hot.

Forts följer…