Då var det dags igen.

För ett och ett halvt år sen fick vi ny chef.

Kvinna, framåt och karrärsugen. Men bra.

Efter ett år  sökte hon sig till nya utmaningar. 

En svår rekryteringsprocess senare hade vi en ny chef. Ung, kvinna, framåt, strukturerad och karriärsugen.

Tillträde i mars- uppsägning i juli.

Utan att falla in i den massiva kritiken funderar jag över de strukturer som i initial välmening gynnar flackande anställningar och dessutom lönemässigt ger fördel till personer som aldrig hinner sätta sig in i och utveckla verksamheter.

Ofta tävlar verksamheter med samma huvudman i den vansinniga lönestafetten med löjliga överbud lönemässigt.

En större strategi verkar saknas. Och facket hänger blåögt på som duktiga idioter- även minst mitt eget.

De personer som utnyttjar systemet och löneklättrar utan annat fokus är enligt mitt förmenande själviska till en nivå som suddar ut de formella färdigheter de besitter. 

Höj löner för de som stannar.

Ge dem som stannar chans att bli chefer.

Betala efter vad jobbet kräver och låt ingen ta med sig löner från gamla arbeten.

Att göra så kanske gör att man vågar byta jobb, men man får inte folk att stanna och ge kontinuitet.

Jag kan få skit för det här, men jag är förbannad.