Idag blir det 30 november. Det är en dag då man kan hylla vår hjältekung Karl XII om man vill.

Hyllandet har pågått något längre än motreaktionerna.

Jag är född i ett hem där Verner von Heidenstams verk ” Karolinerna”trängdes med Winston Curchills ”Min Historia” i familjens bibliotek.

Bägge luslästes från pärm till pärm.

I ena fallet blev författaren  hjälte, i andra fallet huvudpersonen.

Trots att jag senare förstått att det fanns baksidor med bägge de här herrarna består min beundran.

Churchill är ansvarig för ett av historiens största militära misstag vid Gallipoli men för mig är det hans retorik som ständigt dyker upp i sinnet.


Karl XII förde sina krig på bortaplan , länge med stor framgång.

Numera har hyllandet av vår stormaktstids siste konung kidnappats av ljusskygga element och man får ligga lite lågt.

Ändå framstår krigarkonungen som en symbol för nåt som ett antal valperioders svenska politikers idiotiska nedmontering av vårt försvar närmast spottar på.

Viljan att stå emot den ryska björnens aggression.

Slopandet av värnplikten slet ett alldeles utmärkt integrationsinstrument ur händerna på oss.

Oförmågan att inse att vi lever i en osäker värld är kriminellt dum till gränsen för landsförräderi .

Och här skilde sig inte borgerlighet eller vänsterblock åt.


Än är det inte för sent. En stark nordisk union är svårslagen.

Om nu danskarna är att lita på.

Förra vändan angrep de ett försvagat Sverige men Magnus Stenbock läxade upp dem ordentligt i slaget vid Helsingborg.


Kom ihåg det.