Jag säger direkt som det är- jag är en dåre.
I torsdags fruktade jag att mina gamla fina ASICS skulle gå sönder under Lidingöloppet så jag köpte nya.

På fredagen kändes de nya lite trånga, jag gick åter till Löp&Sko där jag köpte ytterligare ett par rejäla skor, av märket New Balance.
Till det köptes ett par lite stabilare löparsockor. Numera behöver man inte gå in skor.

På tävlingsdagen iklädde jag mig de sprillans nya skorna av pjäxtjocklek och gav mig iväg längs Lidingös backiga stigar.
Efter 2 kilometer kändes det ont under höger framfot, efter 7 var det smärta i hela medvetandet. Vid 11 beslöt jag att besöka sjukvård och vid 15 km gick jag av.
Sjukvårdarens lindning stagade upp högern en aning och efter 5 minuter var jag åter på gång.
Vid 18 började vänstern värka och vid 21 hittade jag ett nytt sjukvårdsgäng so lindade vänstern
Vid det här laget var jag vidrigt trött.
Innan Aborrbacken började högern åter värka.
Den ömkliga gångart varmed målet nåddes med gick i snigelfart, 70-åriga män och kvinnor dansade piggt förbi och lättnaden var obeskrivlig när helvetesfärden var slut.

Ett idiotiskt upplägg fick sitt logiska slut.
Nu får trampdynorna vila några dagar.
Resten av Stockholmsresan var trevlig på Bluesklubben, på Miss Behave och i Serietidningsbutiken i Gamla Stan.
Och så fick jag en fin bok av Ola.

Som det känns nu springer jag hellre en mara än Lidingöloppet igen.
Förlåt Johan att jag drog skam åt ditt namn.