Olika skäl gör att jag vaknar mycket tidigt och förblir sömnlös.

Visst går musikprojektet lysande, visst är fler än någonsin med i vår Måndagsgrupp.

Visst går det bra för min klubb och mitt förbund.

Visst har jag kunnat lägga mitt hjärta och min passion i mina livsprojekt och blivit lyssnad på och fått bekräftelse.

Visst har jag fått uppleva att vara omtyckt och respekterad.

Ändå känns livet som strofen ur Michael Wiehes ”Titanic”- ”Det började som en skakning på ”Nedre Däck”.

Oro för den personliga framtiden, oro för mig och mina arbetskamrater som sitter i samma båt , oro för lopp som backar, oro för sjukdom, för vänner och familj som drabbats, för våra hemlösa som drabbas av sparbeting överallt, för min klubb som mitt i framgången har svag återväxt, för en politik med oförmåga att förstå väljare, för väljare med oförståelse för sina egna reaktioner, för folkstormar som sätter vårt vanliga rättsväsen och arbetsrätt ur spel, för räknenissar och för brist på räknenissar.

Oro att inte kunna hålla uppe motivationen.

Men- aldrig tron.

Aldrig hoppet.

Aldrig kärleken.

Även om skepp sjunker.